Showing results by narrator "Sara Lövestam" in All Categories

Mina förfäder är en bedrövlig skara, när man gör sig en överblick. Bortlämnade barn och okända fäder, prostituerade och förmodligen fler alkisar än jag känner till. Jag själv är kulmen på misslyckandet: Hon som inte ens kunde föra dessa torftiga gener vidare. Efter ett mindre sammanbrott på jobbet åker Monika på en terapeutisk skrivarkurs i Arvidsjaur. På kursen samlas en brokig grupp deltagare, och det blir en omvälvande vecka.

Jag ser det i min kollegas ansikte innan hon ens rört en muskel. Hennes ögon lenas, hon vispar med fingret över mobilen för att hitta det jag redan vet att jag inte vill se. Ultraljudsbilden, dess svartvita prakt och suddiga löfte om en obeskrivlig framtid. Livets mirakel , svarar jag, grattis. Jag tar lätta, korta andetag och fokuserar på mitt leende (bredda munnen). Det viktiga i sådana här sammanhang är att inte andas för djupt och nå känslocentrum. Jag andas så ytligt att mitt blod nätt och jämnt syresätts. Sväljer oljig ultraljudsgrädde och gör munnen bred.

Du har blivit antagen till språkpolishögskolan. Du har fått din rödpenna och ser fram emot att börja arrestera språkmissbrukare med de klassiska orden ”det heter faktiskt”. Men hur ligger det till med Luciasången, är det förlät eller förgät? Hur hårt ska man bestraffa en särskrivare, och vilket kommateringsreglemente är det som gäller?