Östtyskland skapade den högsta levnadsstandarden i hela östblocket, där arbetslöshet inte existerade. Bostäder var allmänt tillgängliga och relativt billiga. Riklig och tillgänglig barnomsorg möjliggjorde att kvinnor kunde förvärvsarbeta i en högre utsträckning än i något annat land i världen.

Samtidigt kunde östtyskarna via västtysk TV jämföra sin verklighet med vardagen i Västtyskland. Säkerhetspolisen Stasis ögon och öron förstörde dessutom familjer och vänskapsband genom sitt intrång i det privata livet.

Detta är det andra av två avsnitt om Östtysklands historia, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson, med utgångspunkt i boken DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90 av historikern Katja Hoyer.

Östtyskland existerade som stat i 41 år, och många vanliga människor kom att acceptera DDR eftersom de hade upplevt något mycket värre under nazitiden och kriget. Det fanns också en känsla av tillhörighet och en viss stolthet över det som byggts upp efter kriget. Jämlikheten mellan könen utvecklades dessutom snabbare i Östtyskland än i Västtyskland.

I DDR styrde SED (Tysklands socialistiska enhetsparti), men valen och flerpartisystemet var bara en fernissa. Säkerhetstjänsten Stasis 100 000 anställda övervakade befolkningen med hjälp av ännu fler informatörer – människor som kunde spionera till och med på sin egen partner.

Stasi använde ett omfattande nätverk av inofficiella medarbetare (IM) för att kontrollera samhället. Det gick en Stasimedarbetare på 55 vuxna medborgare, vilket visar övervakningens enorma omfattning. Denna kontroll skapade en atmosfär av misstro och rädsla i samhället.

Stasi-chefen Erich Mielke fulländade konsten att bryta kritiker genom metoder som sömnbrist, isolering och andra former av psykisk och fysisk tortyr. Många tidigare nazistiska koncentrationsläger fylldes återigen med människor, denna gång med dem som ansågs hota den nya ordningen.

Trots förtrycket och övervakningen utvecklade många östtyskar strategier för att hantera vardagen. De slöt sig samman och upptäckte att genom tillit, gemenskap och hjälpsamhet kunde de lättare klara av livet. Detta sociala kapital blev ett slags substitut för de demokratiska friheter som saknades.

Vardagslivet i DDR var således en komplex blandning av statlig kontroll, sociala förmåner och mellanmänsklig solidaritet. Trots problemen saknar vissa östtyskar fortfarande den gemenskap och sociala trygghet som präglade denna era. Detta visar på den mångfacetterade karaktären av minnet av livet i DDR och de utmaningar som många östtyskar har mött i övergången till det återförenade Tyskland.

Bildtext: Berlin den 12 augusti 1982: Trabant- och Wartburg-bilar dominerar trafiken på huvudstadens gator. Bilden visar en vy över Karl-Marx-Allee, en ikonisk gata under DDR-tiden. (CC-BY-SA 3.0)

Musik: Auferstanden aus Ruinen (tyska för "Uppståndna ur ruiner") var Östtysklands nationalsång. Texten skrevs av Johannes R. Becher och musiken av Hanns Eisler. (1949, Internet Archive Public Domain Mark 1.0)

Lyssna också på Berlin – Kalla krigets huvudstad.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Östtyskland, eller DDR, uppstod i ruinerna av de östra delarna av Tredje riket som en klientstat till Sovjetunionen den 7 oktober 1949 – fyra månader efter att Förbundsrepubliken Tyskland bildades. Efter krav på ökad arbetstid utbröt en folklig revolt i Östtyskland den 17 juni 1953, som slogs ner med stor brutalitet.

"Det måste se demokratiskt ut, men vi måste ha allt i våra händer," var Östtysklands ledare Walter Ulbrichts syn på uppbyggnaden av nya politiska institutioner.

Detta är det första av två avsnitt om Östtysklands historia, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson med utgångspunkt i boken DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90 av historikern Katja Hoyer.

DDR:s politiska och ekonomiska system formades av krigsskadestånd och socialistiska ideal. Människor navigerade i vardagen mellan statlig kontroll och personliga strävanden. Ledarna Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck upprättade en kommunistledd diktatur i den sovjetiska ockupationszonen.

Visionen att bygga ett socialistiskt land slutade med 100 000 säkerhetspoliser som främst övervakade den egna befolkningen. Samtidigt kunde en viss välfärd och trygghet etableras när samhället stabiliserade sig efter de hårda åren efter kriget.

Det östtyska ledarskapet pr��glades av kampen mot nazisterna i Tyskland och deras upplevelser av den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet, då många tyska kommunister avrättades som spioner. De tyska kommunister som överlevde var helt lojala mot sina sovjetiska herrar och paranoida gentemot inre fiender.

DDR:s ekonomiska system baserades på en socialistisk planekonomi. Efter andra världskriget lade Sovjetunionen beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen. Till skillnad från Västtyskland tilläts DDR inte ta emot Marshallhjälp, vilket försvårade den ekonomiska återhämtningen.

Under byggandet av socialismen röstade miljontals människor i Östtyskland med fötterna och flydde till det demokratiska Västtyskland, tills Berlinmuren satte stopp för massflykten 1961. Bakom muren byggdes en gyllene bur inom Östblocket, men Östtyskland kunde aldrig mäta sig med det ekonomiska undret i Västtyskland.

Livet i Östtyskland präglades av en komplex blandning av sociala förmåner, kulturella möjligheter och statlig kontroll. Medborgarna i DDR levde i en odemokratisk stat med ett omfattande kontrollsystem som skapade en psykiskt stressande tillvaro. Trots ekonomiska utmaningar fanns det aspekter av vardagslivet som många östtyskar uppskattade och som än idag väcker nostalgiska känslor hos vissa.

Bildtext: Leipzig den 17 juni 1953 med folksamlingar på gatorna som demonstrerar för bättre arbets- och levnadsvillkor. (Källa: Bundesarchiv, B 285 Bild-14676, okänd fotograf, CC-BY-SA 3.0)

Musik: Auferstanden aus Ruinen (tyska för "Uppståndna ur ruiner") var Östtysklands nationalsång. Texten skrevs av Johannes R. Becher och musiken av Hanns Eisler. (1949, Internet Archive Public Domain Mark 1.0)

Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Syfilis följde med Columbus sjömän från den nya världen och fick snabb spridning i Europa. Syfilis smittade främst vid sex och någon riktigt bra behandling kom inte förrän penicillin började användas brett efter andra världskriget. I slutet på 1800-talet drabbade 15 procent av den manliga befolkningen i Europa.

Sjukdomen som orsakar oerhörda plågor hos den drabbade med smärtor, deformationer, förlorade extremiteter och i sitt sista stadium galenskap. I tongivande kretsar som författare och konstnärer var syfilis mycket vanligt, men sjukdom avhandlas ofta kodad form eftersom den var så skamlig.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som skrivit boken Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp.

Listan på kända personer med syfilis kan göras lång från politikern Cesare Borgia i renässansens Italien, till poeten Charles Baudelaire i 1800-talets Paris, filosofen Nietzsche i Tyskland. Kompositören Ludwig van Beethoven i Österrike och konstnären Anders Zorn i Sverige. En del hävdar att Adolf Hitler led av syfilis.

Både Carl-Michael Bellman och Lasse Lucidor diktade om syfilis, men även om samtiden förstod vad sångerna handlade om är det inte alltid tydligt vad som menas med att akta näsan idag när syfilis är en ganska ovanlig och behandlingsbar sjukdom.

Inom dekadenslitteraturens författare på 1800-talet var syfilis inget författarna skämdes för, utan snarare ett bevis på virilitet.

”För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och Hederslegionen.” skrev författaren André Gide och hans uttalande visar vilken spridning syfilis hade under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

I Frankrike uppskattades cirka 150 000 personer årligen dö till följd av syfilis och sjukdomen drabbade människor i alla samhällsklasser. De existerande behandlingarna med kvicksilver och malaria kunde ofta döda patienterna.

De första anteckningarna om en syfilisepidemi i Europa gjordes åren 1494/1495 i Neapel, Italien under en fransk invasion och fick först namnet "Neapolitanska sjukan", i Frankrike kom den att kallas "Italienska sjukan". Efter att ha fått fäste i Frankrike genom att sprida av de återvändande franska trupperna blev den bland annat i Tyskland känd som ”Franska sjukan”; en äldre benämning som fortfarande används. Vid sidan av fransosen är pocker det vanligaste äldre svenska namnet.

Skelett äldre än 1500 e.Kr. som uppvisar syfilis har endast återfunnits på den amerikanska kontinenten. Skelett från precolumbianska gravar i Centralamerika bär till exempel tydliga tecken på sjukdomen. I samtida källor beskrivs också den sjukdom Columbus sjömän hade med sig hem från Amerika 1493.

Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Smittorna som dödar mer än kulor och granater.

Bild Gustav-Adolf Mossa, The Dead Women (Les Mortes), 1908.

Musik: Beethoven Symphony #9 med Craig Austin, Storyblocks Audio.

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.