Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) var en av Sveriges största vetenskapsmän. Redan som 23‑åring fick han världsrykte genom upptäckten av lymfsystemet. Detta universalsnille förespråkade en ny vetenskaps­syn fri från religiös dogmatism.

Biskopssonen från Västerås kom att prägla lärdomsstaden Uppsala inom medicin, botanik, mekanik och fornhistoria. Trots sina betydande insatser för vetenskap och bildning är han idag främst ihågkommen för sitt fornhistoriska storverk Atlantica, där han framställde Sverige som gudarnas boning och ursprunget till alla större folkstammar.

Detta är en nymixad repris.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Henrik Ågren, specialist i tidigmoderna kultur- och socialhistorien vid Uppsala universitet, samt Anders Lundin – programledare, poddare och musiker – som nu medverkar i kabarén Olofolof på Uppsala stadsteater om Olof Rudbeck den äldre.

Olof Rudbeck föddes i Västerås 1630 som det nionde av elva barn. Gustaf II Adolf bar själv fram honom till dopet. Hans far, biskopen Johannes Rudbeckius, var en av stormaktstidens ledande kyrkomän och grundare av Västerås gymnasium – Sveriges första av sitt slag.

År 1648 inskrevs Rudbeck som student vid Uppsala universitet, där han kom att verka större delen av sitt liv. Vid 23 års ålder presenterade han sin första större vetenskapliga upptäckt – lymfsystemet. Medicin var hans huvudsakliga fält, men han bedrev även forskning inom botanik, mekanik, arkitektur, astronomi och musik.

Han blev en ledande förespråkare för den vetenskapliga revolutionen, med krav på empiri, och bröt med religiöst färgad kunskapssyn. De sista decennierna av sitt liv ägnade han åt fyrbandsverket Atlantica (1679–1702), där han med kreativ ortnamnsforskning hävdade att Sverige och Uppsala var gudarnas hemvist och urkällan till alla folk – med Sverige som det förlorade Atlantis enligt Platon.

Idag framstår Atlantica som vansinnigt, men Rudbeck knöt an till en samtida historisk tradition – göticismen – där man sökte paralleller mellan göterna och svenskarna. Verket väckte intresse internationellt, men kritiserades också hårt redan i sin samtid.

Bild: Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Bilden är hämtad ur Atlantica och utförd af den här i Sverige länge verksamme kopparstickaren Dionysius Padt-Brügge för att tjäna till titelblad för atlasbandet af Atlantica. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Claudio Monteverdi - Quel Augelin Che Canta av The Tudor Consort

CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons

Lyssna också på Drottning Kristina kom att sakna kungamakten.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.

Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.

Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.

Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.

Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.

Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.

Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.

En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.

En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.

Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0

Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock Audio

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idén om en unik, rysk nation – avskild från och moraliskt överlägsen Västerlandet – formulerades av ryska filosofer redan i början av 1800-talet. När bolsjevikerna tog makten 1917 cementerades tanken på Ryssland som en avvikare i världen.

Men den ryska särarten har en ännu längre historia. När de ryska härskarna valde den ortodoxa kristendomen framför katolicismen avskildes Ryssland från den europeiska idétraditionen. Latinet, som knöt an till antikens idéarv, förenade de lärda i Västeuropa, men denna intellektuella gemenskap stod Ryssland utanför.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Bengt Jangfeldt, docent i slaviska språk och författare till boken Vi och dom – Om Ryssland som idé.

När den ryska presidenten Vladimir Putin uttrycker hat och förakt för Europa blir många förvånade. Men Putin knyter an till en flera hundra år gammal tradition, där Västeuropa beskrivs som dekadent och krämaraktigt – i kontrast till den ryska nationens påstådda djup och moraliska överlägsenhet. Den ryska historien har, ända sedan Peter den stores tid på 1700-talet, präglats av en pendelrörelse mot och bort från Europa.

Redan 1836 formulerade den första ryska filosofen Pjotr Tjaadajev idén att Ryssland var en nation som stod utanför den universella historiska gemenskapen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.