Historierna om Minotauros och labyrinten, om Herakles tolv stordåd, om Kirke och Medea har vi hört när vi var unga, och de har lämnat outplånliga avtryck i vårt medvetande. Grekisk mytologi har inspirerat människor i tre millennier – och mer därtill – och mycket av den ingår fortfarande i allmänbildningen. Disney gör filmer om den, nya romaner skrivs, och myterna står sig fortsatt starka inom barnboksfloran.

Men hur uppstod dessa berättelser? Har de sina rötter i verkliga personer och händelser? Kan vi se Minotauros‑sagan som en spegling av konflikten mellan det minoiska Kreta och de helladiska städerna i södra Grekland? Var Herakles en historisk person eller en sagofigur från sten‑ eller bronsålder? Har Atlantis funnits, eller är Platons redogörelse en moraliserande skröna? Fanns kung Midas och kung Krösus – de två rikaste monarkerna i antikens Greklands kollektiva minne – över huvud taget? Och hur förklarar vi de märkliga europeiska djuren i myterna – lejon och elefanter – har de någonsin existerat i Medelhavsområdet under antiken?

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om grekiska myter och sagor.

Bild: Theseus och Minotauros. A‑sida från en attisk amfora med svartfigur, ca 540 f.Kr. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När svenska och danska arméer kämpade om kontrollen över Skåne på 1600-talet uppstod en mångfacetterad folklig krigarrörelse, i regel riktad mot Sverige, som kommit att förknippas med termen "snapphanar". Enligt gängse uppfattning utgjorde snapphanarna en dansksinnad motståndsrörelse som kämpade för landskapets frihet från svenskt förtryck. Verkligheten var dock betydligt mer komplicerad.

De historiska snapphanarna var ingen enhetlig grupp, utan bestod av människor som endast hade det gemensamt att de betraktades som kriminella och väpnade upprorsmakare av den svenska krigsmakten. Många var lösdrivare och banditer som rövade och stal från alla – även från den skånska civilbefolkningen – och utnyttjade kriget för att berika sig själva. Andra var fattiga bönder som tvingades ut i skog och mark för att överleva, vilket ofta ledde dem in i laglöshet. Ytterligare andra var friskyttar, formellt rekryterade till Danmarks väpnade styrkor, och kan därmed snarare betraktas som gerillasoldater.

Därtill fanns upproriska bönder som grep till vapen mot en överhet som av många upplevdes som hotfull och tyrannisk. Alla dessa grupper kom långt senare att sammanföras under benämningen "snapphanar" och utsattes under 1800- och 1900-talet för en romantiserad historiebeskrivning.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om snapphanarna – några av de mest mytomspunna allmogekrigarna i nordisk historia.

Bildtext: Statyn "Snapphanen" av Axel Ebbe (1934) visar Lille Mads, en av de mest kända snapphanarna. Verket står i Hembygdsparken i Hässleholm och symboliserar den danskvänliga motståndsrörelsen i 1600-talets Skåne. Bildkälla: Wikimedia Commons – Axel Ebbe "Snapphanen" Licens: Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under medeltiden och 1500-talet tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Den danska kungamakten kontrollerade även Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen – landskap som i dag är självklara delar av Sverige. De avgörande territoriella förändringarna skedde under krigen på 1640- och 1650-talen, då Danmark förlorade sin roll som skandinavisk stormakt till förmån för Sverige.

Den svenska maktutvidgningen skedde i flera etapper och medförde stort lidande, särskilt för den skånska civilbefolkningen, som ofta hamnade i kläm när kungarna stred mot varandra. Mitt under trettioåriga kriget omdirigerade Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen arméerna från Centraleuropa till Danmark. Detta ledde till den för Danmark förödande freden i Brömsebro.

År 1657, när den svenska armén var upptagen i ett utdraget krig i Polen, försökte den danske kungen Fredrik III ta revansch. Detta fick ännu värre konsekvenser. Karl X Gustav lämnade Polen och genomförde det berömda tåget över de isbelagda danska bälten. Utan möjlighet att försvara sig tvingades kung Fredrik acceptera de stränga villkoren i freden i Roskilde, vilket innebar att Skånelandskapen och Bohuslän övergick till Sverige.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur den svenska stormakten på 1600-talet införlivade Skånelandskapen i riket.

Bildtext: Karl X Gustaf efter slaget vid Iversnaes. Oljemålning av Johann Philip Lemke, efter förlaga av Erik Dahlbergh. Målningen visar Karl X Gustaf till häst på en höjd efter slaget vid Iversnaes. I bakgrunden ses strider mellan svenska och danska trupper på en frusen sjö, medan Erik Dahlbergh kommer till undsättning från höger. Verket är ett dramatiskt skildrat propagandaporträtt av svensk militär triumf under 1600-talets stormaktstid.

Nationalmuseum, identifikationsnummer NMDrh 149.

Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.